Jag har alltid skämts över min kropp
Det känns som att jag redan tagit ett steg mot ett friskare liv i och med att skapa den här bloggen. Bloggen är som ett tecken på att jag faktiskt har erkänt för mig själv att jag är sjuk, att mitt beteende inte är normalt och att jag inte kan fortsätta så här. Dessutom så känns det lite som en trygghet att veta att jag har bloggen att luta mig mot, ett forum där jag kan skriva av mig och även, svart på vitt, se hur mina matdagar ser ut. Det är just maten jag har problem med. I övigt lever jag ett rätt sunt liv med mycket motion, en pågående universitetsutbildning som jag trivs med och så. Jag inser dock att min ätstörning så länge hindrar mig från att leva fullt ut och så vill jag inte att det ska vara.
Jag har så länge jag kan minnas alltid skämts över min kropp. Tankarna och skamman har funnits där sedan lågstadiet och oavsett vikt och liknande har jag alltid känt en skam för min kropp. Den äcklar mig och jag har alltid känt att den varit otillräcklig. Jag vet att det inte är så men när tanken, känslan, skamen varit en del av livet så länge som den har varit för mig så är det svårt att komma därifrån. Jag ska klara det men det är en lång väg. En väg som jag dock vet att jag kommer att klara av och som jag måste gå för att komma ur den.
Jag har tänkt skriva ner hela min ätstörningshistoria här någon dag. Eftersom den är så lång, och verkligen har eskalerat på senaste tiden, så känner jag att det bästa kanske är att dela upp del i olika kapitel. Vi får se! Huvusaken är att jag skriver. Bara att skriva att jag faktiskt har en ätstörning är stort nog i nuläget. Men jag ska klara mer. Min historia ska ner här, svart på vitt. Även om den inte är mer märkvärdig eller annrolunda mot någon annans så vill jag dela med mig. Jag vill visa att man kan lära sig att älskar sin kropp och bli frisk även om man levt med skammen och sjukdomen länge. För det går, jag vet att det går. Det ska fan i mig gå.
