Hur allt började
Jag har levt med mina ätstörningar i mer än halva mitt liv och jag kan faktiskt inte ens minnas tiden då jag var fri och frisk. Har jag någonsin varit det? Jag brukar alltid säga, eller säga, tänka är mer rätt ord, att jag var elva år då självsvälten tog mig i sitt våld och det är nog då som jag verkligen drabbades på riktigt men jag tror att jag har haft ett onormalt förhållande till mat och en udda syn på min kropp sedan sju års ålder. Det är egentligen inte riktigt klokt. En sjuåring, och inte en elvaåring heller för den delen, ska behöva tänka på mat, kroppen och allt sådant. Jag inser hur otroligt styrd jag blivit, hur mycket där här verkligen har påverkat mig. Även om min resa fram till nu innehåller så mycket mer skit än bara ätstörningar så har dessa varit med mig hela tiden. Jag tänkte faktiskt börja från början och skriva om precis alla delar av min ätstörningshistoira. Jag har haft både självsvält, begynnande anorexi, bulimi, hetsätningar, ortorexi och lite till. En lång radda med andra ord och jag inser att maten är mitt sätt att fly undan verkligheten. Det blir liksom som någon trygghet att straffa mig själv på olika sätt.
Det hela började med att jag som sjuåring började på lågstadiet. Jag var en glad tjej som gillade skolan. Innan hade jag gått på dagis och hos dagmamma och hade länge längtat efter skolan. Just på den här nivån rörde det sig nog inte så mycket om en ätstörning men det var nog här det hela började egentligen. Jag åt nog lite mer än vad jag gjorde av med då jag tyckte att skolmaten var god. Hos dagmamman fick vi alltid Skogaholsmlimpa (!) till mellis, saft och sådant. Vi åt alltid tre mackor var till mellis och i kombination med vad man vet finns i skolmaten och kvällsmat hemma i form av mycket korv och halvfabrikat samt fika gick jag helt enkelt upp i vikt. Jag tänkte inte på det själv men jag minns att skolsköterskan en dag sa till mig att jag låg normalt på längdkurvan men att jag vägde mer än normala barn i min ålder. För det första, varför kan inte vuxna se till att barn får bra mat i skolan, på fritids och hemma? Jag beskyller ingen egentligen men jag vet att den maten jag erbjöds inte var den bästa för barn, eller någon annan heller för den delen. För det andra, hur i hela, ursäkta språket, helvete kunde skolsköterkskan säga så till mig? Jag minns även att min mamma ofta sa till mig att jag skulle äta mindre mat, att jag var mullig och inte lika smal som mina kompisar och så vidare. Jag tror inte hon menade något illa men jag vet att dessa ord sakta men säkert började etsa sig fast i mig. Jag kände mig mindre värd än andra, blev lite blyg och tillbakadragen och så vidare.
När jag ser på kort från den här tiden ser jag en flicka som förvisso är lite rund om kinderna men absolut inte tjock. Hade jag bara fått bra mat hos dagmamma och hemma hade det nog aldrig gått längre än så där. Hade vuxna tagit sitt ansvar mot alla barn hade jag, och säkert många med mig, sluppit det helvete som jag vet att vi är många som lever i.
Under hela lågstadiet var jag lite tillbakadragen men hade kompisar och var en glad tjej som lekte mycket. Jag tror inte att jag gick upp mer i vikt utan det stabiliserade sig och jag var fortfarande lite knubbig men inte tjock.
Sommaren innan fyran hade vi varit på en bilresa till Danmark hela familjen. Jag minns att jag och min lillasyster hade fått varsin påse godis och min mamma pikade mig för att jag åt upp mitt fortare än vad lillasyster gjorde. Jag minns detta så tydligt och det var nu jag verkligen kände att jag inte var värd lika mycket som andra för att jag åt godis för fort och för att jag var tjock.
När jag började fyran hade vi ett jobbigt år i skolan med mycket bråk i klassen, sjukskrivna lärare, knäppa vikarier och så vidare. Jag hade, och har, alltid varit tjejen som är duktig och lydig. Jag hade det därför jobbigt med allt bråk som var även om jag själv inte var inblandad. Jag ville alltid ha alla rätt på glosförhör, göra mina lärare stolta och så vidare. Mamma belönade mig med tio kronor varje gång jag hade alla rätt på glosförhöret som var varje fredag. Detta, tillsammans med de höga krav hon hade poå mig, vet jag la grunden till min prestatiosnångest som ajg kämpar med varje dag fortfarande. Min pappa å sin sida brydde sig inte alls. Jag hade dock börjat förstå att min pappa inte var som andra pappor. Han lekte aldrig med oss utan satt mest vid tv:n och drack whisky, blev ofta full och var ofta borta på jobb. Jag mådde sämre och sämre under mitt fjärde år i skolan.
I oktober åkte vi till Kreta hela familjen och jag fick ett skönt avbrott från skolan. Vi hade en härlig vecka med sol och bad. Jag var så glad kommer jag ihåg men det jag kommer ihåg mest under denna vecka var att mamma en av de sista dagarna sa att jag såg ut som en dräktig flodhäst. Det hela är egentligen helt absurt. Hur kunde hon?! Det här var verkligen startskottet för helvetet som skulle braka lös. Att jag i dag, elva år senare, fortfarande kommer ihåg den iskalla kyla och obetydlighet jag kände just då visar nog på hur illa jag mådde av detta.
Jag fick fortsätta att höra av skolsköterskan att jag var lite längere än normat och att jag låg över kurvan även för vikt. Jag minns att hon rakt ut sa till mig att jag vägde för mycket. Jag var tio år. Detta skulle hon ha tagit med mina föräldrar! Och dessutom tillägger jag än en gång att jag var långt ifrån fet.
Under fjärde klass var min mamma arbetslös och var hemma mycket med oss. Jag kommer ihåg att vi fick mellsi när vi kom hem från skolan som bestod av rostat bröd med margarin och marmelad samt ost. Dryck var självklart O´Boy. Till frukost åt jag ofta vita frallor eller fil med sylt eller frosties, de där corne flkesen med socker på alltså. Det var egentligen konstigt att jag aldrig blev mer än rund. Kanske berodde det på att jag tränade mycketr fotboll under den här tiden. JAg vet inte, för maten var verkligen helt åt skogen.
Kommentaren på Kreta fick mig i alla fall att börja tänka på hur jag såg ut. Jag vet att jag brukade klämma på magen och jag började skämmas för min kropp. Jag tänkte mer och mer på hur jag såg ut. Jag kände mig ful, äcklig, tjock, dålig och som att jag inte dög till något. Jag gjorde mitt absolut bästa i skolan och fick alltid bäst i klassen men ändå var jag inte nöjd. Jag kände mig obetydlig och äcklig. Jag skulle snart börja femman och det var då jag blev fångad av den stora djävulen - självsvälten.
Det hela började med att jag som sjuåring började på lågstadiet. Jag var en glad tjej som gillade skolan. Innan hade jag gått på dagis och hos dagmamma och hade länge längtat efter skolan. Just på den här nivån rörde det sig nog inte så mycket om en ätstörning men det var nog här det hela började egentligen. Jag åt nog lite mer än vad jag gjorde av med då jag tyckte att skolmaten var god. Hos dagmamman fick vi alltid Skogaholsmlimpa (!) till mellis, saft och sådant. Vi åt alltid tre mackor var till mellis och i kombination med vad man vet finns i skolmaten och kvällsmat hemma i form av mycket korv och halvfabrikat samt fika gick jag helt enkelt upp i vikt. Jag tänkte inte på det själv men jag minns att skolsköterskan en dag sa till mig att jag låg normalt på längdkurvan men att jag vägde mer än normala barn i min ålder. För det första, varför kan inte vuxna se till att barn får bra mat i skolan, på fritids och hemma? Jag beskyller ingen egentligen men jag vet att den maten jag erbjöds inte var den bästa för barn, eller någon annan heller för den delen. För det andra, hur i hela, ursäkta språket, helvete kunde skolsköterkskan säga så till mig? Jag minns även att min mamma ofta sa till mig att jag skulle äta mindre mat, att jag var mullig och inte lika smal som mina kompisar och så vidare. Jag tror inte hon menade något illa men jag vet att dessa ord sakta men säkert började etsa sig fast i mig. Jag kände mig mindre värd än andra, blev lite blyg och tillbakadragen och så vidare.
När jag ser på kort från den här tiden ser jag en flicka som förvisso är lite rund om kinderna men absolut inte tjock. Hade jag bara fått bra mat hos dagmamma och hemma hade det nog aldrig gått längre än så där. Hade vuxna tagit sitt ansvar mot alla barn hade jag, och säkert många med mig, sluppit det helvete som jag vet att vi är många som lever i.
Under hela lågstadiet var jag lite tillbakadragen men hade kompisar och var en glad tjej som lekte mycket. Jag tror inte att jag gick upp mer i vikt utan det stabiliserade sig och jag var fortfarande lite knubbig men inte tjock.
Sommaren innan fyran hade vi varit på en bilresa till Danmark hela familjen. Jag minns att jag och min lillasyster hade fått varsin påse godis och min mamma pikade mig för att jag åt upp mitt fortare än vad lillasyster gjorde. Jag minns detta så tydligt och det var nu jag verkligen kände att jag inte var värd lika mycket som andra för att jag åt godis för fort och för att jag var tjock.
När jag började fyran hade vi ett jobbigt år i skolan med mycket bråk i klassen, sjukskrivna lärare, knäppa vikarier och så vidare. Jag hade, och har, alltid varit tjejen som är duktig och lydig. Jag hade det därför jobbigt med allt bråk som var även om jag själv inte var inblandad. Jag ville alltid ha alla rätt på glosförhör, göra mina lärare stolta och så vidare. Mamma belönade mig med tio kronor varje gång jag hade alla rätt på glosförhöret som var varje fredag. Detta, tillsammans med de höga krav hon hade poå mig, vet jag la grunden till min prestatiosnångest som ajg kämpar med varje dag fortfarande. Min pappa å sin sida brydde sig inte alls. Jag hade dock börjat förstå att min pappa inte var som andra pappor. Han lekte aldrig med oss utan satt mest vid tv:n och drack whisky, blev ofta full och var ofta borta på jobb. Jag mådde sämre och sämre under mitt fjärde år i skolan.
I oktober åkte vi till Kreta hela familjen och jag fick ett skönt avbrott från skolan. Vi hade en härlig vecka med sol och bad. Jag var så glad kommer jag ihåg men det jag kommer ihåg mest under denna vecka var att mamma en av de sista dagarna sa att jag såg ut som en dräktig flodhäst. Det hela är egentligen helt absurt. Hur kunde hon?! Det här var verkligen startskottet för helvetet som skulle braka lös. Att jag i dag, elva år senare, fortfarande kommer ihåg den iskalla kyla och obetydlighet jag kände just då visar nog på hur illa jag mådde av detta.
Jag fick fortsätta att höra av skolsköterskan att jag var lite längere än normat och att jag låg över kurvan även för vikt. Jag minns att hon rakt ut sa till mig att jag vägde för mycket. Jag var tio år. Detta skulle hon ha tagit med mina föräldrar! Och dessutom tillägger jag än en gång att jag var långt ifrån fet.
Under fjärde klass var min mamma arbetslös och var hemma mycket med oss. Jag kommer ihåg att vi fick mellsi när vi kom hem från skolan som bestod av rostat bröd med margarin och marmelad samt ost. Dryck var självklart O´Boy. Till frukost åt jag ofta vita frallor eller fil med sylt eller frosties, de där corne flkesen med socker på alltså. Det var egentligen konstigt att jag aldrig blev mer än rund. Kanske berodde det på att jag tränade mycketr fotboll under den här tiden. JAg vet inte, för maten var verkligen helt åt skogen.
Kommentaren på Kreta fick mig i alla fall att börja tänka på hur jag såg ut. Jag vet att jag brukade klämma på magen och jag började skämmas för min kropp. Jag tänkte mer och mer på hur jag såg ut. Jag kände mig ful, äcklig, tjock, dålig och som att jag inte dög till något. Jag gjorde mitt absolut bästa i skolan och fick alltid bäst i klassen men ändå var jag inte nöjd. Jag kände mig obetydlig och äcklig. Jag skulle snart börja femman och det var då jag blev fångad av den stora djävulen - självsvälten.
Kommentarer
Trackback
