Jag ska bli frisk

I dag är det kämpa mot abstinensen som gäller. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tanken att jag ska gå och köpa godis. Tänker, det är ju söndag. Jag börjar på nytt i morgon. Kämpa, kämpa, kämpa jag måste klara det! Inte i morgon, i dag!!!

Det är så fruktansvärt svårt. Jag känner mig så ensam, äcklig, hemsk, ovärd. Jag vill inte leva så här. Jag tar mig inte ur det. Det har varit lite bättre i veckan men den här dagen har varit helt fruktansvärd. Jag klarar det inte. Skakar, gråter, kräks och känner mig hemsk. Jag klarar det inte!

I morgon ska jag börjar hårdköra med Viktklubb och på måndag måste jag ringa någon så jag kan få prata, få hjälp. Jag vågar egentligen inte men jag klarar inte heller av att leva med min hemlighet längre.

I går var en bra dag. En riktigt bra dag. Jag kände mig stark, gjorde bra ifrån mig och allt kändes ganska lätt. I dag var det värre och spårade ut. Nya tag. Jag ska inte sjunka till botten igen. Jag har tagit mig en liten, liten bit upp ur helvetet och jag tänker fasiken inte falla hela vägen ner. Jag vill klara det!

Jag känner mig stark i dag. Gårdagens riktigt lyckade dag samt inslaget om missbruk på Efter Tio tror jag gjorde sitt. I dag ska dagen bli perfekt.

Vi har det riktigt kallt i dag. Tretton minus nu och sjutton när jag klev upp. Har varit ute på stan en runda med en kpmis. Blev först lite orolig då jag trodde att det skulle bli konstigt med maten eller att hon ville fika men det gick bra. Nu äter jag tomatsoppa och fruktsallad till lunch.

Stark, stark, stark. Jag är stark i dag.

En jobbig förmiddag i dag men jag har verkligen bestämt mig. Tidigare har jag bara tänkt att: i dag är det okej, jag tar nya tag i morgon. En dag hit eller dit spelar ingen roll. Men det är fel! Varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund spelar roll.

Jag mår dåligt i dag. Känner mig värdelös, har ont i huvudet, mår illa, har ont i munnen. Det är hemskt! Jag vill inte leva så här. Det är inte värt det. Jag är värd mer!

Jag slog på tv:n för en halvtimme sedan ungefär och möttes av att Efter Tio handlade om missbruk. Även om detta gällde alkohol- och drogmissbruk så känner jag igen mig. Det känns som min historia och det ger mig styrka. Jag har även bestämt mig för att jag måste söka hjälp. Även om jag klarar av att ta mig ur denna spiral denna gång så kommer jag säkert falla dit igen. Så har det ju varit sedan jag var tio år. Jag måste verkligen gå till botten med det här. Det känns som att jag varit nere på botten och vänt.

Gårdagen var verkligen hemskt. Jag kan inte sätta ord på det men jag kan säga att jag åt 200 g chips, två panpizzor, 200 g smågodis, 300 g choklad och spydde som bara den. Munnen är helt förstörd i dag. Jag kunde inte skriva om det i går även om det blev lite inlägg. Jag skäms och känner mig så värdelös! Speciellt då jag under veckan även har ätit massor och lagt mellan 100-200 kronor varje dag på sådant som jag bara spytt upp. Jag inser själv att det inte funkar. Jag klarar det inte. Jag måste ur det här. Det känns hemskt att jag slängt ut så mycket pengar, förstört min kropp och så.

Jag har även bestämt mig för att jag ska berätta för mamma. Dock inte nu. Jag behöver bli starkare först. Klara av det här. Få hjälp på annat håll först och sedan berätta men jag måste. Jag vill kunna vara öppen med det här. Jag måste vara öppen med det för att kunna gå vidare. Jag har även insett att jag nog aldrig kommer kunna äta socker och sådant igen. Kanske inte heller bröd mer än någon enstaka gång. Jag kommer alltid vara tvungen att hålla koll på mina mattider och vad jag äter. Både för att inte spåra ut åt det här hållet eller för att börja med självsvälten igen.

Kan även tillägga att det känns skit att det är jul nu. Jag behöver hjälp omgående men jag kan ju inte när jag åker bort över jul och nyår. Ska dock verkligen ta tag i det så fort jag kommer hem igen. Även om jag kanske inte spyr något mer eller överäter under julen. Eller kanske, det finns inget kanske. Även fast jag inte kommer att spy eller överäta under julen, så ska ajg säga, så ska jag söka hjälp sen. Jag måste, måste, måste ha det!

Det finns inga fördelar med en ätstörning men jag tänkte skriva ner det jag märker som stora nackdelar av den typ som min ätstörning har nu - bulimi!

- trötthet
- irriterat tandkött (frätskador?)
- ont i magen
- sår på händerna av allt kräkande
- dyrt och dåligt för eknomin
- sämre träningsresultat
- ångest och skam
- uppsvälldhet
- viktuppgång
- risk för vitamin- och mineralbrist
- skadligt för kroppen
- svårt att fokusera på annat än mat även när jag inte äter
- svårt att sova
- svårt att koncentrera mig
- förminskad matlust och sämre smak
- ont i halsen och hesare röst
- svullen i ansiktet
- dålig hy
- blödit i halsen
- gasig i magen
- risigt hår
- passar inte med min image. Jag vill sända ut hälsosamma ideal!

Det finns, som sagt, inga fördelar med en ätstörning. Jag vill vara sund, må bra och sända ut hälsosamma ideal. Jag ska bli frisk. Jag ska, jag ska, jag ska. Det ska gå!!!

Nu får det vara nog. Jag säger det hela tiden men nu får det verkligen vara nog. Det är värre än någonsin och det här kommer att ta död på mig om jag inte tar tag i det här nu. Sista, sista, sista gången. Jag ska bli frisk, jag måste sluta. Det här funkar inte längre. Jag mår dligt och det börjar kännas på min eknonomi också. Jag kan inte ha det så här längre.Min kropp mår dåligt, jag har ont, är trött orkar inget. Det funkar inte! I dag har jag spytt flera gånger och ätit massor dumt!

Jag ska skriva ner mina mål och dessutom skriva ner alla nackdelar med det här här i bloggen i kväll

Från i morgon är det matdagbok delux som gäller. Jag måste klara det!

Det har varit en tung och jobbig dag i dag med många bakslag på kvällen. Ska andra advent 2009 vara sista dagen med hets och kräkningar? Jag hoppas det. Det ska väl vara självaste om det här inte går. Jag ska klara det men det är så jäkla svårt. Efter jul är det jag som söker hjälp om det inte är bättre då.

I går var en bra dag och i dag har det också gått bra fram till nu. Eller det går bra just nu också men jag är så fruktansvärt sugen på godis. Det är inte klokt vad det gör när jag släpper på gränserna. O våras var jag ju aldrig sugen på godis. S´ka försöka stå emot nu bara, men suget är enormt. Vill bara gå iväg och köpa mig en påse. Slåss med tankarna som säger att jag kan göra det och sedan ta nya tag i morgon, men det funkar inte så. Då kommer jag att spy i kväll och så blir det likadant igen. Nej, jag ska stå emot. JAg ska! Inga ätattacker på annat heller!

I dag har jag styrketränat armar samt kört lite cykelmaskin och cross. Kändes skönt! Var inne och handlade lite på vägen hem och njöt av att stå bland godishyllorna och inte ha något sug. Konstigt att det satte in nu på kvällen istället!?

Vem var hungrig vid åtta tiden? Vem gjorde en fruktsallad och tappade sedan kontrollen? Vem åt totalt två knäckemackor, två äpplen, en apelsin, tre deciliter naturell lättyoghurt, tre bananer och russin denna kväll? Vem hittade till råga på allt pärlsocker i ett skåp som hon åt direkt ur förpackningen? Vem låg vikt över toaletten och tokspydde när hon kom på vad hon gjorde? Fan, jag blir rädd för mig själv. Vad håller jag på med? Jag är sjuk på riktigt! Jag hade ju lovat att det var sista gången i går och så gör jag det i dag igen. Helvete också! Jag känner mig så värdelös, äcklig, hemsk, snuskig och dålig just nu. I morgon är det nya tag och då ska jag verkligen klara det. Och dagen därefter och därefter, och därefter ända in i oändligheten. Jag ska bli frisk!

Jag har levt med mina ätstörningar i mer än halva mitt liv och jag kan faktiskt inte ens minnas tiden då jag var fri och frisk. Har jag någonsin varit det? Jag brukar alltid säga, eller säga, tänka är mer rätt ord, att jag var elva år då självsvälten tog mig i sitt våld och det är nog då som jag verkligen drabbades på riktigt men jag tror att jag har haft ett onormalt förhållande till mat och en udda syn på min kropp sedan sju års ålder. Det är egentligen inte riktigt klokt. En sjuåring, och inte en elvaåring heller för den delen, ska behöva tänka på mat, kroppen och allt sådant. Jag inser hur otroligt styrd jag blivit, hur mycket där här verkligen har påverkat mig. Även om min resa fram till nu innehåller så mycket mer skit än bara ätstörningar så har dessa varit med mig hela tiden. Jag tänkte faktiskt börja från början och skriva om precis alla delar av min ätstörningshistoira. Jag har haft både självsvält, begynnande anorexi, bulimi, hetsätningar, ortorexi och lite till. En lång radda med andra ord och jag inser att maten är mitt sätt att fly undan verkligheten. Det blir liksom som någon trygghet att straffa mig själv på olika sätt.

Det hela började med att jag som sjuåring började på lågstadiet. Jag var en glad tjej som gillade skolan. Innan hade jag gått på dagis och hos dagmamma och hade länge längtat efter skolan. Just på den här nivån rörde det sig nog inte så mycket om en ätstörning men det var nog här det hela började egentligen. Jag åt nog lite mer än vad jag gjorde av med då jag tyckte att skolmaten var god. Hos dagmamman fick vi alltid Skogaholsmlimpa (!) till mellis, saft och sådant. Vi åt alltid tre mackor var till mellis och i kombination med vad man vet finns i skolmaten och kvällsmat hemma i form av mycket korv och halvfabrikat samt fika gick jag helt enkelt upp i vikt. Jag tänkte inte på det själv men jag minns att skolsköterskan en dag sa till mig att jag låg normalt på längdkurvan men att jag vägde mer än normala barn i min ålder. För det första, varför kan inte vuxna se till att barn får bra mat i skolan, på fritids och hemma? Jag beskyller ingen egentligen men jag vet att den maten jag erbjöds inte var den bästa för barn, eller någon annan heller för den delen. För det andra, hur i hela, ursäkta språket, helvete kunde skolsköterkskan säga så till mig? Jag minns även att min mamma ofta sa till mig att jag skulle äta mindre mat, att jag var mullig och inte lika smal som mina kompisar och så vidare. Jag tror inte hon menade något illa men jag vet att dessa ord sakta men säkert började etsa sig fast i mig. Jag kände mig mindre värd än andra, blev lite blyg och tillbakadragen och så vidare.

När jag ser på kort från den här tiden ser jag en flicka som förvisso är lite rund om kinderna men absolut inte tjock. Hade jag bara fått bra mat hos dagmamma och hemma hade det nog aldrig gått längre än så där. Hade vuxna tagit sitt ansvar mot alla barn hade jag, och säkert många med mig, sluppit det helvete som jag vet att vi är många som lever i.

Under hela lågstadiet var jag lite tillbakadragen men hade kompisar och var en glad tjej som lekte mycket. Jag tror inte att jag gick upp mer i vikt utan det stabiliserade sig och jag var fortfarande lite knubbig men inte tjock.

Sommaren innan fyran hade vi varit på en bilresa till Danmark hela familjen. Jag minns att jag och min lillasyster hade fått varsin påse godis och min mamma pikade mig för att jag åt upp mitt fortare än vad lillasyster gjorde. Jag minns detta så tydligt och det var nu jag verkligen kände att jag inte var värd lika mycket som andra för att jag åt godis för fort och för att jag var tjock.

När jag började fyran hade vi ett jobbigt år i skolan med mycket bråk i klassen, sjukskrivna lärare, knäppa vikarier och så vidare. Jag hade, och har, alltid varit tjejen som är duktig och lydig. Jag hade det därför jobbigt med allt bråk som var även om jag själv inte var inblandad. Jag ville alltid ha alla rätt på glosförhör, göra mina lärare stolta och så vidare. Mamma belönade mig med tio kronor varje gång jag hade alla rätt på glosförhöret som var varje fredag. Detta, tillsammans med de höga krav hon hade poå mig, vet jag la grunden till min prestatiosnångest som ajg kämpar med varje dag fortfarande. Min pappa å sin sida brydde sig inte alls. Jag hade dock börjat förstå att min pappa inte var som andra pappor. Han lekte aldrig med oss utan satt mest vid tv:n och drack whisky, blev ofta full och var ofta borta på jobb. Jag mådde sämre och sämre under mitt fjärde år i skolan.

I oktober åkte vi till Kreta hela familjen och jag fick ett skönt avbrott från skolan. Vi hade en härlig vecka med sol och bad. Jag var så glad kommer jag ihåg men det jag kommer ihåg mest under denna vecka var att mamma en av de sista dagarna sa att jag såg ut som en dräktig flodhäst. Det hela är egentligen helt absurt. Hur kunde hon?! Det här var verkligen startskottet för helvetet som skulle braka lös. Att jag i dag, elva år senare, fortfarande kommer ihåg den iskalla kyla och obetydlighet jag kände just då visar nog på hur illa jag mådde av detta.

Jag fick fortsätta att höra av skolsköterskan att jag var lite längere än normat och att jag låg över kurvan även för vikt. Jag minns att hon rakt ut sa till mig att jag vägde för mycket. Jag var tio år. Detta skulle hon ha tagit med mina föräldrar! Och dessutom tillägger jag än en gång att jag var långt ifrån fet.

Under fjärde klass var min mamma arbetslös och var hemma mycket med oss. Jag kommer ihåg att vi fick mellsi när vi kom hem från skolan som bestod av rostat bröd med margarin och marmelad samt ost. Dryck var självklart O´Boy. Till frukost åt jag ofta vita frallor eller fil med sylt eller frosties, de där corne flkesen med socker på alltså. Det var egentligen konstigt att jag aldrig blev mer än rund. Kanske berodde det på att jag tränade mycketr fotboll under den här tiden. JAg vet inte, för maten var verkligen helt åt skogen.

Kommentaren på Kreta fick mig i alla fall att börja tänka på hur jag såg ut. Jag vet att jag brukade klämma på magen och jag började skämmas för min kropp. Jag tänkte mer och mer på hur jag såg ut. Jag kände mig ful, äcklig, tjock, dålig och som att jag inte dög till något. Jag gjorde mitt absolut bästa i skolan och fick alltid bäst i klassen men ändå var jag inte nöjd. Jag kände mig obetydlig och äcklig. Jag skulle snart börja femman och det var då jag blev fångad av den stora djävulen - självsvälten.

Jag avbokade faktiskt stepen. Kom precis hem från en tung dag vid universitetet och fryser som bara den, är otroligt trött och orkreslös. Här är ännu en anledning till att jag måste bli frisk = med ork. Även om det är okej att vara trött så här års vet jag att om jag blir frisk kommer jag att ara piggare. Bokade i alla fall in fredagsspinning i morgon. Ett av mina favoritpass. Bra instruktör och så är det tema på fredagar. Det är roligt! På söndag ska jag även träna core och booty tänkte jag. Lite styrka är alltid bra.

Just nu sitter jag och dricker lite te och ska nog plugga lite och sedan gå en promenad. Tror jag ska gå en runda nu på en gång förresten. Köpa lite mjölk. Laktosfri eftersom jag tror att laktos kan vara ett litet problem. Yoghurt funkar rätt bra men inte mjölk. Kör mest med havredryck men det är inte lika gott i te. Kanske tomater behövs också. Jag gillar att handla mat! Det är mysigt på något vis.

I kväll ska jag nog laga en tofuröra tror jag. Fast jag är väldigt sugen på soppa också. Kanske jag ska göra blomkålssoppa istället. Blomkålssoppa och så lite äggröra som protein till? Vi får se vad jag är sugen på när det är dags. Har varit dålig på att planera maten den senaste tiden vilket beror på min bulimi. Har inte haft någon riktig matlust utan mest attackätit. Inte bra, men det är slut på det nu.

Nej, lite promenad och sedan plugg. Eller kanske lite bloggläsning, promenad, middag och sedan plugg. Så dår det nog bli. HIhi!

Jag känner redan nu att det kommer bli en tuff kväll. Kvällarna är så svåra. Jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen. Bätre att hålla sig sysselsatt då. Plugg är bra då.

Det är alltid lättast på morgnarna med maten. Fast å andra sidan är aldrig maten något problem. Jag överäter inte mat. Det är mellanmål och på kvällen som risken sätter in. Eller risk jag vet inte vad jag ska kalla det. Sug, kontrollförlorandet? Jag vet inte. Kommer inte på något bra alls!´Fast det spelar faktiskt inte så stor roll vad jag kallar det faktiskt. Jag vet  ju vad jag menar.

I dag känns det som en bra dag. Jag har fullt upp enda till kvällen och då brukar det inte vara något problem. Bara ajg klarar av att klara mig i kväll också. Det är ju då det är värst. Så lätt att tänka, äsch jag tar en frukt det är ju nyttigt, sedan är det i gång och så tänker jag nej men jag äter i dag och så kan jag spy sista gången och sedan kör jag från i morgon. Så har jag tänkt sedan augusti. Det är förjävligt och jag skäms för det men så är det. Nu är det dock skillnad. I går var sista gången. Jag vill inte försöta min kropp mer. Trots att jag spyr ås mycket går jag upp i vikt och mår dåligt, är orolig, har ont, trött ocg så vidare. Ska skriva lite om mina symtom som blvit värre på sista tiden nu när sjukdomen blivit värre. Ska nog göra det i kväll kanske om jag orkar.

I kväll ska ajg i alla fall träna en helvtimma step. Faktiskt första gången jag tränar step. Eller jag har testat en gång på mellanstadiet och en gång på högstadiet men aldrig på rktigt så att säga. Är lite nervös men det är ett expresspass och då brukar det ju vara lite lättare. Ska nog gå bra tror jag. Träningen är bra för mig. Det får mig att inte hata min kropp fullt så mycket, håller tankarna i ordning och ångesten lkite dämpad. Dessutom känner jag nu att om jag ska träna mycket och sedan kanske även bli instruktör och så måste jag ta hand om min kropp och må bra. Träningen påverkar alltiså min mat också. Det blev ju värre med sjukdomen sedan jag fick körtelfebern i höstas och inte kunde träna alls påsex veckor. Det var ju då det verkligen brakade lös med tröstätning, ätatacker och kräkning i princip varje dag och i bland " de lux" så att säga.

Nu slog suget på frukt och russin till. Vill helst äta en stor fruktsallad med yoghurt men nej, jag ska inte. För mig gäller det att bryta det här mönstret. Det spelar ingen roll att det är nyttigt med frukt - det får inte bli för mycket ändå. Men just nu är det jobbigt, så jävla jobbigt.